Globaliseringsrådet tillsattes av den borgerliga regeringen 2007 med syfte att lägga förslag som skall ”stärka Sveriges konkurrenskraft i en globaliserad värld”. I praktiken handlar det om att anpassa svensk politik till den nyliberala agenda, som blivit alltmer misskrediterad i takt med den internationella finanskrisen.
Ett av rådets första dokument var författad av den välkände nyliberalen Johan Norberg, som inte oväntat ser den otyglade marknaden som den bästa vägen till global utveckling, jämliket och rättvist fördelad hälsa, Dagens enorma orättvisor kan fördras med jämnmod eftersom en del av välståndet så småningom sipprar ner till de allra fattigaste.
Norbergs funderingar har med eftertryck vederlagts av den viktiga WHO-rapport som kom hösten 2008, den så kallade Marmotkommissionen, som visar att de globala hälsoklyftorna har ökat under de senaste decennierna och att det krävs en grundlig omfördelning av resurser och makt om man skall kunna bryta den negativa utvecklingen.
Globaliseringsrådet har också funderat över vad man skall göra med den svenska sjukvården, tankegångar som vederbörligen applåderats på DN;s ledarsida.
Något uppseendeväckande för man fram USA:s sjukvård som ett föredöme. De höga amerikanska sjukvårdsutgifterna (omkring 15 % av BNP) skapar nämligen gynnsamma förhållanden för företag som utvecklar nya läkemedel och avancerad sjukvårdsteknologi. Att den amerikanska sjukvården utestänger en stor del av befolkningen tar rådets rapportör med jämnmod med argumentet att många av de oförsäkrade har valt detta själva.
Att USA:s sjukvård faktiskt ger mindre hälsa för pengarna än sjukvården i Sverige och en rad andra europeiska länder viftas bort med argumentet att de som faktiskt kommer in i systemet får mer avancerad behandling. (USA har idag dubbelt så hög dödlighet bland barn under det första levnadsåret jämfört med Sverige, med ungefär hälften så höga sjukvårdsutgifter per capita. USA har också passerats av det betydligt fattigare grannlandet Kuba.)
USA tas som argument för att sjukvårdsutgifterna borde kunna stiga mycket kraftigt jämfört med dagens nivå. Detta skall dock inte betalas genom skatter utan genom att de som har råd tecknar privata sjukvårdsförsäkringar som berättigar till avancerad vård och ger tillgång till dyra läkemedel. De som bara har tillgång till det obligatoriska grundutbudet får nöja sig med en betydligt enklare vård och billiga läkemedel.
Utredaren konstaterar att de prioriteringsregler som riksdagen ställde sig bakom på 90-talet är ett hinder för att utveckla en konkurrenskraftig sjukvård. Han pläderar istället för en vårdvalsmodell där de köpstarkaste konsumenterna får tillgång till den mest kvalificerade vården. Så småningom blir den avancerade vården och de nya läkemedlen billigare och då kan även de fattiga och långvarigt sjuka få del av framstegen.
Förslagen om sjukvården anknyter väl till Globaliseringsrådets slutrapport där två av huvudpunkterna är att öka inkomstklyftorna i samhället och urholka LAS: Globaliseringsrådet har en lång rad ledamöter som representerar etablissemanget i det svenska samhället. Bara två avvikande röster kommer fram. TCO invänder mot att urholka LAS. Wanja Lundby-Wedin konstaterar att det finns avgörande skillnader mellan hennes och LO:s samhällssyn och Globaliseringsrådets. Heder åt henne!
